Tillbaka till
Naturskyddsföreningen

Giftig skönhet

Dinoflagellater ger algblomning och musselförgiftning. Men dessa gåtfulla organismer kan också visa upp sig från en helt annan sida. Under mörka augustinätter lyser de som stjärnor i grunda havsvikar och de kan bete sig både som djur och som växter.

Ur nr 2002-3

I Västerhavet är det dinoflagellater, i Östersjön blågrönbakterier. Sveriges kuster har fått varsitt gissel, helt olika organismer men med samma resultat. Algblomning. När de blir tillräckligt många grumlas vattnet av stora stråk, bruna, röda eller gröna, ibland så täta att man inte ens ser botten i den grunda badviken. Lite senare på säsongen leder algblomningen till ett annat begrepp vi tvingats lära oss under 90-talet, bottendöd.

Men det finns hopp. Halterna av fosfat i Västerhavet har minskat sedan mitten av 80-talet och kvävehalterna har åtminstone stabiliserats.

Odd Lindahl är marinekolog på Kristinebergs Marina Forskningsstation i Bohuslän, och har följt övergödningens effekter i drygt 20 år.

– Det går åt rätt håll, i alla fall när det gäller fosfat, säger han. Men det finns mängder av näring upplagrat i havet, så vi har en bromssträcka på kanske tio år.

Vi tar båten ut till Odd Lindahls mätpunkt i Gullmarsfjorden, söder om Lysekil. Han plockar upp tio glasflaskor som hängt i vattnet i fyra timmar och skyndar sig tillbaka till labbet för att analysera innehållet. Det som mäts är primärproduktionen, ett mått på hur mycket algerna förökar sig.

– Den har ökat långsamt sedan jag började mäta 1985. Men på senare tid har har kurvan faktiskt börjat vända nedåt igen. Man kan inte dra för stora växlar efter bara två år, men det är i alla fall ett gott tecken.

Men varför har primärproduktionen fortsatt öka även efter att fosfat- och kvävehalterna stabiliserats? Odd Lindahl har blivit allt mer övertygad om att det beror på växthuseffekten. Den påverkar primärproduktionen bland annat genom förändrade vattenrörelser, vindförhållanden och temperaturer. Problemen med algblomningar skulle alltså orsakas av en kombination av övergödning och växthuseffekt.

Kan man göra något åt dessa problem, förutom att minska övergödningen? Fredrik Norén, marinbiolog på Kristinebergs Marina Forskningsstation, har precis doktorerat på en riktad metod.

- Den går ut på att tillsätta en parasit, som enbart angriper dinoflagellater, redan innan blomningen börjar ställa till skada. Parasiten förekommer naturligt och det är ofta den som gör att algblomningar till slut klingar av.

Metoden har fungerat bra i laboratorieförsök, och ska nu testas vid fältförsök i stängda kammare.

Övergödning och växthuseffekt verkar också gynna giftiga algsorter. Värstingarna bland dinoflagellater, släktena Alexandrium och Dinophysis, var mycket ovanliga i Sverige för 20 år sedan. Det är främst dessa som ger musselförgiftning.

– Dinophysis ökade i antal under hela 80-talet och började samtidigt orsaka musselförgiftningar, säger Odd Lindahl. I början av 90-talet dök Alexandrium plötsligt upp, den har inte funnits i Sverige tidigare så vitt man vet. De senaste tio åren har den blivit allt mer vanlig.

Många människor som plockat vilda musslor längs Västkusten har drabbats av magsjuka, orsakad av det gift som Dinophysis utsöndrar. Förgiftningen är inte livshotande. Alexandrium tillverkar däremot ett nervgift som kan leda till dödlig musselförgiftning, men inga fall har rapporterats i Sverige.

Detta beror bara på tur, enligt Ann-Sofi Holm, mikrobiolog med vetenskapligt ansvar för marina biotoxiner i Sverige.

– Alexandrium har blivit mycket vanligare och i Norge har man haft flera dödsfall, säger Ann-Sofi Holm. I Sverige finns inga resurser för regelbunden övervakning av giftet, trots att vi ligger i riskzonen.

Själv skulle hon aldrig plocka vilda musslor när Alexandrium blommar i maj och juni. Odlade musslor är dock riskfria eftersom de alltid kontrolleras innan försäljning.

Trots att det har forskats mycket om dinoflagellater framstår de som en hemlighetsfull och oförutsägbar grupp av organismer. Man vet till exempel inte varför vissa arter ibland börjar utsöndra dessa starka gifter. Har de någon fördel av det eller är det en bieffekt av något annat?

Men dinoflagellaterna innebär förstås inte bara problem och risker, även om de fått ett skamfilat rykte under senare år.

Om man tar en nattlig simtur i Bohuslän i slutet av sommaren kan man omges av tusentals små lysande prickar, som slocknar när vattnet blir stilla igen. Fenomenet kallas för mareld och orsakas av släktet Noctiluca. De tillhör jättarna bland dinoflagellaterna, man kan se dem med blotta ögat. Den mindre släktingen Ceratium ger också mareld. Ingen vet exakt vad som är funktionen, troligtvis är det ett sätt att skrämma bort djurplankton som äter dinoflagellater.

Vissa dinoflagellater kan växla mellan att äta och att använda fotosyntes. En mycket ovanlig egenskap, men kanske är det inte så konstigt eftersom de utvecklades långt innan livet på jorden delades upp i djur och växter.

Johanna Wilde

Publicerad: 2002-06-11

Musselförgiftning Musslor och ostron blir lätt giftiga under giftiga algblomningar, eftersom de äter encelliga alger. Två vanliga sorters gifter från dinoflagellater ansamlas i musslor: DST – Diarrhetic Shellfish Toxin och PST – Paralythic Shellfish Toxin. DST har gett många fall av magsjuka av vilda musslor från Sveriges västkust och förekommer främst under tidig höst. PST-förgiftning skördar hundratals människoliv varje år, men har aldrig inträffat i Sverige. Däremot har PST uppmätts över gränsvärdet i svenska musslor två gånger, 1997 och 2001. PST förekommer främst i maj och juni. Det är ett nervgift som kan leda till total muskelparalys och andningsuppehåll inom några minuter. I Sverige testas vilda musslor regelbundet för DST, men inte för PST. Odlade musslor testas för båda gifterna.